onsdag 8 augusti 2012

Halvårsredovisning

Hejje! Elisabeth påminde om att det är nåt som faktiskt helt har fallit i glömska...såg själv nu att vi inte skrivit sen i mars!!! hjälp vad tiden går! Men en tuff jobbvår och skivinspelning som dundrade igång första semesterdagen har tagit den mesta av tiden... Nu ska jag dock försöka ge mej på en liten sammanfattning även om jag nog inte kommer ihåg allt sen mars haha... Under våren försökte vi mest klämma in lite utställningsträning inför rasspecialen som vi anmält oss till. Lite spår som Lita älskar har vi oxå gjort (även om vi skulle behöva kamma oss mer på den fronten. Lita och vi har dock varit lite off en tid). Men vi ska komma igång jag lovar. I alla fall, vi var ner till Stockholm i maj och träffade Annicka och alla andra. Jag kan inte beskriva i ord hur otroligt fina människor ni alla är. Och den värme ni ger. Ni är fantastiska och vi är så glada att få chansen att lära känna er och ser fram emot alla fler gånger i framtiden som vi får chans att umgås! Det var en toppenhelg med fina träningsknep inför utställning, lek, spår, bad och en massa skratt...jag gick mest omkring och myste! En månad hemma sen innan det var dags att packa bilen inför rasspecialen och Norrköping. Bilresan gick i vanlig ordning väldigt bra. Några stopp på vägen bl a i fina stället vid Iggesund där det finns en härlig promenadstig runt en sjö. I sjön fick även skruttan sin schamponering inför utställningen. När vi passerat Stockholm och körde E4 ner mot Norrköping så började dock resan kännas vääääldigt lång och vi undrade om vi inte var framme snart!! Till slut var vi i alla fall framme. Vi gick en promenad i omgivningarna för att få sträcka på benen innan vi började leta vår stuga. Lita tyckte att det var fullt med spännande nya dofter men jag måste säja att hon taggade ner otroligt snabbt! Väl framme vid stugan träffade vi på Mervi och surrade en stund innan vi gick in i stugan och gjorde oss redo för sömn. Så vaknade vi dock till den stora dagen. Pirrigt kändes det och vi gick med en väldigt ivrig Lita fram längs vägen och ingången till området. Men återigen, Lita är lyhörd på vad man säjer och gör...sen att det blir lite för svårt för att hon tycker att det är så kul och spännande får vi ta ett tag till. För hon har ett otroligt inre lugn, vi är bara inte där i alla situationer än. Vi ska jobba vidare på det. Är ju trots allt skönt att ha en nyfiken hund och inte tvärtom! Och när vi hittade oss en liten campingplats mellan tälten vid ringen så häpnades jag över hennes lugn. Hundar och människor av alla det slag vimlade omkring oss, men det påverkade inte Lita som bara låg kvar bredvid oss. Hon fick chans att pussa på sin älskling Robin som är så fin så fin. Det blev en väldigt lång förmiddag på filten i blåsten. Men det gjorde ingenting. Så var det då till slut vår tur att ställa. Jag hade gått en bit bort för att få bra vinkel att fotografera. Genom kameralinsen ser jag plötsligt ett rött kort och hinner tänka, va? blir vi utvisade? Kom sen på att jösses...rött är ju det bästa! Vi fick det bästa!! Vi slutade på en plats 3 i vår grupp. Otroligt stolt och nöjd över detta. Det var en krävande domare som tyckte om att se mycket rörelse. Så det blev väldigt många varv i ringen. Som jag sa en krävande, men mycket duktig domare. Som tyvär uttryckte sin kritik på ett väldigt klumpigt sätt då det var vår tur att få höra bedömningen. Lita tyckte vid det här laget att långa bilresan från dagen innan, få timmars sömn i stugan och den långa dagen fylld av väntan samt den långa uppställningen började bli för mycket. Vi har ju den underbaraste hunden i världen. Och vi känner henne. Det är inte så mycket action över henne. Hon älskar att göra saker, men inte under så lång tid ännu. Och hon är van att ta det lugnt och softa sej i form om ni förstår. Hon hade som sagt börjat få nog när det blev vår tur och orkade helt enkelt inte stå still längre utan började att trixa lite i kopplet. Domaren som nog är van att se ordning i ledet påpekade detta och mer där till. Det blev för mycket för Misan att höra som varit så duktig trots sin nervositet. Lita kände mattes stress genom kopplet och fick panik. Dock sprang hon inte iväg utan stod kvar bredvid. Jag har inget ont att säja om domaren, men om hon skulle läsa detta så för framtiden ett litet ord på vägen. Tänk på hur du ger din kritik. Du känner inte personerna du möter, du vet inte vad dom har i sin ryggsäck. Att jag är så otroligt stolt över Misan som kommit så långt med Lita och med sej själv. Att se hur hennes självförtroende växer och växer är så härligt! För ett par år sen skulle hon ALDRIG ens tänkt tanken att ge sej ut i en ring på detta sättet och "visa upp sej". Det är stort, det är underbart och ja jag finner inte ord. Så sättet hon blev bemött av domaren i kritik som skulle kunna sagts i ett ord, eller inte alls då det inte rörde själva bedömningen tog väldigt hårt och har satt lite törnar i självförtroendet. Men inte så att hon gett upp, men vi har en liten väg framför oss nu att bygga upp det igen. Jag är väldigt stolt och blir rörd att se Misan i ringen tillsammans med Lita...mycket just för den resa som Misan gjort. Hon har alltid varit underbar, men nu har hon en inre självsäkerhet som är så härlig att se! Nog om det. Lita och Robin kammade oxå hem en tredje placering i par. Lita avgudar Gunilla så vi stod bara och log när vi tittade på hur hon trängde bort Robin för att själv få vara närmast Gunilla hihi. Efter den långa dagen så vilade vi i stugan. Fick både besök av underbara Eric och Elisabeth och Lotta. Tack för värmande ord och pepp! Sen körde vi hem. Träffade Annicka och Aliena i Stockholm innan resan norrut började på allvar. Efter det har det så klart hänt massor och vi har gjort massor, även om min hjärna vid denna tidpunkt börjat fokusera mer och mer på den då uppkommande skivinspelningen. Men en kort liten sammanfattning. Lita har mognat ännu mer. Är nu helt trygg med folk. Vissa kan man behöva titta på lite extra ibland..men man får titta!!! och hon låser inte längre. Hon är väldigt följsam, håller sej kring oss i skogen och gör inte längre några utstickare. Hon har fått en liten lust att träna. Jag måste bara ta tag i att lära mej själv övningarna från grunden. För nu blir det lite spontant tränande... Nämnde jag att hon är underbar? Lita är underbar!!!
övrig fotograf Foto # 7 uppifrån: Elisabeth Söderström