Sibirien har flyttat in

Usch, jag blir verkligen förlamad av kyla. Ligger i sängen med coolmaxstrumpor, fårskinnstofflor, superunderställ och tjocktröja. Och ändå är jag som en isbit om tår, näsa och fingrar! Våra fönster är nämligen väldigt otäta och elementen är knasiga. Allt eller inget oavsett hur lite man drar på dom. Mottot allt för skruttan gör att vi har elementen av och sveper oss själva i filtar då Lita tycker att svalt är skönast :)
En svinkall dag som denna delar vi upp promenaderna även om det är mysigast att gå alla tillsammans. Misan och skruttan kom just hem från en timmes promenad i skogen. Lita har tur som har en sån underbar matte som ger så mycket! Och jag har tur som har henne i mitt liv! Jag känner mej fortfarande sliten och utarbetad med yrsel om jag pressar mej för mycket på jobbet...måste kolla upp om jag kan gå ner i tid?
Vi har haft mysig morgon med frukost i sängen alla tre. Skruttan turades om med att ha husse och mattes ben som kudde. Sen låg jag kvar med mitt kaffe. Lyssnade till Misan som gjorde sin klickerläxa till etologikursen. Uppdraget är att lära skruttan "titta höger". Pass två av döpa beteendet var det som tränades. Jag log för mej själv när jag hörde Misan kvittra av lycka från vardagsrummet. Som sagt, Lits har tur som har en så fin matte!
Jag hade tänkt slaska in alla nya låtidéer medans dom var borta. Dock satte inomhustemperaturen stopp för det. Mina fingrar är så kalla så jag kunde inte greppa gitarren! Får försöka på nytt när det är mildare ute...
Misan är ju hemma och vilar efter sin sjukhusvistelse, så Lita har fått flera hemmamysdagar varvat med några dagisdagar. Det var så koolt att höra hur duktig skrutt har blivit. Misan berättade att igår kom hon samtidigt som bästisen samojeden Mimmi till dagis. Lita ville fram, Misan tog tillbaka henne och sa stanna. Skruttan satt så snällt och väntade. Detta trots att Mimmi levde rullan vid Slussen och ville ut till Lita..jag blir sååå stolt :)
Vi har ju jobbat en del med hennes stadga i sitt/stanna och med hennes iver. Finns det någon bättre känsla än när man ser resultatet?:)))
Resultatet kunde oxå ses när jag glömde klickern här om kvällen och då istället klickade med munnen. Alla hundmöten fungerade ändå perfekt med slakt koppel och en groda som inte lämnade min sida! Bara en gång när vi i vanlig ordning råkade ut för nonchalant hundägare. Vi hör nån som vrålar stanna starkare och starkare bakom oss...när jag vänder mej om så har vi en Jack Russell i hasorna. Lita vänder så klart om oxå...jag bollar i huvet en sekund..ge var så god till Lita att hälsa eller gå vidare? Då den andra hunden stannar ( förmodligen för att jag och Lita vände oss om och inte tack vare mattens tafatta försök) så beslutar jag att gå..klickar med munnen, säjer kom sidan och går..får dra med kopplet första metern men sen sluter finaste skruttan upp vid min sida och vi går vidare! Det går ju alltid bra för Lita är en så snäll och mjuk hund, men man vet ju aldrig vad som kommer emot oss..och Lita har ju tidigare tyckt att andra främmande hundar kan va lite läskiga..så med den vetskapen blev jag så lycklig när detta hände..men vi tycks alltid bli drabbade av sådan här nonchalans!
Nu ska jag gå och pussa skruttan på pannan och klia magen
Rock on!Första fotot nedan från utställning används med tillåtelse av fotograf Katarina Konradsson