När Lita kom till oss och hur livet förändrades... till det bättre!

När Jojje började fundera på att han ville ha en hund tänkte jag ”VA! Vi som är ”kattmänniskor” och jag som är sån pedant och du som är killen som helst vill sova till 12!”. Han hade kommit i kontakt med rasen Vit Herdehund via Hector – en kompis hund. Vi pratade och diskuterade om hur vi skulle fixa det hela och hur det skulle tänkas bli. Måste erkänna att jag tyckte det kändes väldigt konstigt först och det var nog både den ena och andra som höjde förvånat på ett ögonbryn, minst sagt... Vi hade redan nu fått upp ögonen för Barvestads kennel och tog kontakt med Annicka. Vi ställde oss på kö för en valp i början på 2009. Det blev dock inte så att vi fick någon valp från den kullen, då vi anmält oss så sent blev det inte någon kvar till oss... Nåja, vi anmälde oss till en senare kull, men i samband med det fick jag ”kalla fötter” och kände mig så oförberedd på det hela att jag sa ”STOP vänta nu...”. Men när H-kullen kom till världen så var det en liten tik där som skulle bli vår! Våren 2010 satt vi som klistrade vid Annickas blogg för att se varenda litet foto och kommentar om valparna, ååååh de var så fina, men så små... Sen blev de snabbt större och ganska busiga! Mamma Aliena såg faktiskt ganska sliten ut på vissa foton, tur hon hade fin hjälp av Bianca och Giza att uppfostra de små. Vi läste hundböcker, följde alla ”Barvestadares” bloggar och andra hundforum. ”Lånade” hem Thyra några helger för att så att säga ”prova på”:) Thyra är en go´ blandis tjej (schäfer/flatte) som bor på landet strax utanför stan. Vi känner familjen genom att jag har varit medryttare till tonårsflickornas hästar. Några veckor över påsk reste familjen till Thailand och vi fick förtroendet att ha Thyra hos oss då. Blev nästan tre veckor och det kändes bara toppen! Slask, grus, fällningsperiod – vi blev verkligen testade!
När valpisarna var 6 veckor åkte vi och hälsade på i Upplandsväsby. ”Shit va stora dom är!! ”, det var faktiskt första gången jag träffade hundar av den här rasen. Aliena är ju gigantisk – tyckte jag då iallafall:) Men jag föll för dem på en gång – de verkade så intelligenta, kvicka, mysiga och så mjuk päls! Valparna var som valpar är – helt tossiga, aktiva, söta, alla körde järnet och sen slocknade de i små högar. Nu började vi förstå att ”rosa tik” nog skulle bli vår. Annicka förutspådde att hon skulle bli en ”lugn och gosig” tjej, bra för oss som förstagångshundägare. Så rätt hon hade! Lita är perfekt för oss! Hon var ju inte så lugn i början dock, tyckte jag... men mer om det sen;)
Nu var det två långa veckor kvar innan vi skulle få hämta hem lill tjejen... Allt hade löst sig på bästa sätt inför att den nya familjemedlemmen skulle komma hem – vi hade delat upp semester mellan oss och skulle kunna vara hemma ända in i september, hunddagis plats väntade när det var dax att börja jobba igen. Vi skulle hämta Lita på fredag, onsdag och torsdag var jag i Stockholm på kurs så jag hade tagit flyget ner och fanns redan på plats så att säga. Jojje fick köra ner själv på torsdag, tur att han älskar att köra bil! Fredag morgon vaknade vi tidigt, sov hos min bror med familj i Vallentuna, med pirr i magen. Packade ihop oss och åkte till Annicka. Oj, valparna hade växt så det knakade, det var världens fart på dem. Lita var ganska försiktig mot oss och ville helst följa stor-mamma Annicka i hälarna:) Vi fick bekanta oss i lugn och ro och med hjälp av några lite tuffare syskon så vågade hon också komma fram och hälsa. Till slut när alla papper var skrivna, många ord var sagda och frågor ställda var det dags för oss att påbörja den långa hemfärden, det är ju ca 70 mil till Umeå... Färden hem gick jättebra men många timmar tog det. Lita tyckte så klart att det var obehagligt och lite läskigt till att börja med. ”Men hallå! Var ska vi och var är min mamma och mina syskon?!” - sjöng lite serenad, gnällde och kravlade omkring. Men snart så somnade hon i min famn:) Hon sov faktiskt hela vägen, utom då vi gjorde stopp för lite pauser. Hon var så liten och söt, det kändes stort för oss att få ta hem det lilla livet och att vi nu skulle ta hand om henne och bli hennes nya flock.
Vi var hemma tillsammans några dagar, Lita fick finna sig tillrätta med oss och den nya miljön. Jag skulle vara hemma de tre första veckorna, sen var det Jojjes tur och sen några veckor till för mig. Lita var nog en högst normal valp, ofta kalld pirayan eller krokodilen;) Ganska busig men också lugn därimellan. Jag tror till och med att hon faktiskt var en ovanligt snäll valp, hon har tex aldrig bitit sönder någonting!
Det känns så mysigt att sitta här och tänka tillbaka på Litas valptid. Komma ihåg olika grejor som hon gjorde och saker som vi tillsammans upptäckte. Det är lustigt hur man fungerar... När jag var mitt i valptiden upplevde jag den allt annat än mysig! En liten rekommendation, skaffa inte valp i samband med ett utmattningssyndrom (”gå-in-i-väggen”) kombinerat med en 40-årskris;) Tyvärr blev det nämligen så för mig. Lita kom in i vårat liv som en liten virvelvind och någon hällde en hel hink med vatten i min något överfyllda bägare. Det här gjorde ju att jag inte riktigt orkade med lilla Lita, en valp i verkliga livet är sanna mina ord ”a hand full”! Tur att husse så klart fanns där som en stabil klippa! I ”själen” kände jag också att det skulle bli bra med tiden och det viktigaste var att göra det så bra för skruttan som det bara gick. Allt var nytt och ganska svårt, men vad gör man när valpen gör si eller så??? Men oj va jobbig hon är, hon lyssnar ju inte alls!! När man hamnar i en sån här typ av depression får man lätt ”katastroftankar” om allt. Åh hon kommer aldrig att sluta hoppa efter bajspåsen! Åh hon kommer aldrig att kunna gå fint i koppel!! Minsta lilla kändes som ett jätteproblem, men egentligen var hon ju bara en liten valpis:) Tack och lov kom vi i kontakt med en super fin instruktör, Lena Näslund, som vi träffade regelbundet under valptiden. Hon var sååå bra för mig, en jordnära, rolig, hundkunnig person med fina metoder. Ibland bara pratade vi hund, vad är en valp och vad behöver den, vi fick tips på en hel del samarbets- och lekövningar och lite längre fram introducerade hon oss i det som Lita älskar mest, att spåra! Så här i efterhand kan jag ju tänka mig vad Lena ibland tänkte om den där ”överanalyserande-rädd att göra fel-rädd överhuvudtaget-hakar upp sig på småsaker-psyko” människan som jag var (Ha ha, lite självdistans måste man ju ha, jag betedde mig faktiskt lite som en ”crazy person”). Bästaste Jeanis träffade jag också en hel del. Att sitta på altanen i sommarsolen och äta rabarberpaj och prata medans hundarna sov laddade verkligen batterierna! Tess (8-årig Border collie tik) både lekte med och satte Lita ”på plats”:)
I och med att jag själv inte mådde riktigt bra hade jag lite svårt att ”knyta an” till lilla skruttan. Därför var det en härlig känsla första gången som jag verkligen kände att ”Jo, det här är Min (å Jojjes förstås...) lilla hund och jag älskar faktiskt henne!”. Det var en dag när vi, jag och Lita, hade sovit en stund på förmiddagen, jag låg på sängen och Lita i sin biabädd nedanför sängen. Hon väcker mig genom att sätta upp framtassarna på sängen och lägga lilla huvudet på sne och tittar på mig, åååååh då smälte hjärtat lite... Faktum är att vi älskar henne så mycket att det är lite löjligt! Värre än de värsta småbarnsföräldrarna;) Vi är ju ett sånt där par som bestämt oss för att inte ha några barn, så visst får hon ta stor plats i vårat liv, men det är precis så vi vill ha det!
Nu är skruttiluttan 1 år och 10 månader och oj vad hon har hunnit lära oss mycket saker! Vi har en granne som tidigare haft schäfer och hon sa vid något tillfälle att första hunden är lite som ett experiment, det är då man lär sig som mest, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Sen är ju förstås alla hundar individer och det som fungerar på en kanske inte är lika bra för den andra...
Det börjar nu märkas att Lita är på väg att bli ”vuxen”, för varje månad som går så mognar hon lite till. Sen är det väl så, hoppas jag, att allt arbete vi lägger ned på henne också börjar ”ge effekt”. Främmande människor, hundmöten, hantering, nya platser där det händer mycket, gå fint i koppel, inkallning, stadga i tex ”sitt-stanna” och mycket, mycket mer:) Ja, arbetet tar väl aldrig slut... Men det känns så bra att vi faktiskt kommit en bit på vägen. Vi vill ju att Lita ska få vara en harmonisk och glad hund! Vad som också är skönt, det är att hunddagis fungerar så bra. Det stället har definitivt en stor del i Litas fina ”språk” med andra hundar. Maria, Lotta och Lisa på i20 hunddagis är toppen! Det var också via dagis som vi kom i kontakt med Eva-Karin Sjödin på Strandvallenshundskola. Vad ska jag då säga om henne... Bäst! Så mycket kunskap, förmåga att se varje hund och ägare, sprudlande energisk och inspirerande, tydlig och ärlig – är värt varenda krona i bensin att åka 5 mil enkel väg för att träffa henne på kurs och privatlektioner!

Hur blev då livet med hund? Såååå mycket bättre! Jag vet inte hur många gånger per dag Lita gör att jag skrattar gott, med det är många! Finns det något bättre än att sticka ner näsan i hennes päls och snusa. Tänk att en hund kan lukta så gott! Det är så härligt när hon överröser mig med pussar så jag blir helt blöt i ansiktet eller när hon kommer och lägger sig tätt, tätt mot mig i sängen. Känslan att se henne komma springande ”snabbare än vinden” när jag kallar på henne, den är skön. Att titta in i hennes otroligt vackra ögon gör mig lugn. Tänk så mycket roligt vi gjort tillsammans och så mycket roligt vi har kvar att göra!
Fantastiskt att jag kom ur krisen med en klart förbättrad syn på mig själv och en daglig glädje av och med min lilla ”flock”! Tur för mig att min Jonas alltid har funnits där (och fortfarande finns!) och att han alltid har det där lugnet och tryggheten som vi två tjejer behöver:)
Vem vet, kanske det blir en till vit lurvig flicka! Inte riktigt ännu men om nåt år eller så... Då ska jag njuuuuta av valptiden!

Ps. Hur gick det för den där super pedantiska tjejen och killen som helst inte la sig före 02.00 och helst inte steg upp förrän 12.00? Jo, tjejen har äntligen kunnat lägga städningen åt sidan. Det är inte prio ett, inte ens två eller tre. Så klart visste jag ju att min ”hysteriska” städning symboliserade något helt annat, fantastiskt vad kognitiv gruppterapi och en vovve kan åstadkomma. Det är så mycket roligare att tex göra en utflykt med ”flocken” eller slappa i soffan med en bra film. Killen han slocknar numer kring 22-tiden med en trött skrutta vid sin sida och väcks vid 7.30 av en vaken skrutta vid sin sida:)