en sammanfattning av senaste året utan blogg

Hej!
En liten vissen husse är hemma själv idag och vilar upp mej.
Nu har vi haft skruttan nästan lika länge som denna bloggen legat nere...Skulle vilja säja att det beror på att den underbaraste lilla r'n'r skruttan tar upp all vår vakna tid :)

Kan nästan inte beskriva i ord hur underbart Lita har förändrat livet. Och hur Annicka valde Lita till oss med motiveringen ”Att hon ser ut som om hon kan bli gosig”. Det är ju just det hon blivit och ännu mer fram över hoppas jag. Hon har nåt alldeles extra där när man jämför med andra herdar vi mött. Hon stannar alltid upp och gosar med alla även om det vankas lek framför henne. Det känns som att det är viktigt för henne. Med det vill jag inte på nåt sätt påstå att andra är sämre, bara en intressant iaktagelse där hon verkar vara mer intresserad av gos med oss och andra vi möter än de herdar vi stött på.
Hur är då denna underbara varelse?
Hon är en mycket mjuk och lyhörd hund, att göra rätt är väldigt viktigt för henne. Man behöver inte höja rösten alls mot henne, det skulle snarare skada henne. Väldigt lugn är hon, men med en tendens att åka hiss ibland även om det numera sällan är pang upp till 10:e våningen i stress. Det är något vi jobbar och har jobbat mycket med. Och det har börjat ge resultat. Detta har gjort att vi fått lägga fokus på dessa saker och inte så mycket tävlingslydnad etc, dels för att för oss är det viktigast med en harmonisk hund, och så är det ju våran första hund så saker går kanske inte lika snabbt för oss om man jämför med hundvana personer. Jag är dock så otroligt glad att vi gjort det och att vi hittat vår fantastiska instruktör som utifrån var Lita befunnit sej lagt upp träningen. Att hon tex fått nosa av folk och blivit belönad med klicker varje gång hon nosat. Och att vi låtit henne göra det under lång tid är delvis nyckeln till att hennes första utställning gick så bra och att hon fick bli hanterad av främmande domare osv.
Jag fylls av värme varje gång jag tänker på henne och när jag ser henne. Vad vi gjort tillsammans under dessa snart 2 år. Och allt fantastiskt vi ska få uppleva ihop i framtiden. Och tänk att det kan vara så att man kan bli så påverkad och känna i hela sin kropp att ja Lita, jag ska alltid alltid göra det som är bäst för dej.
Vad har vi då gjort?
Ja förutom krut på det Lita har tyckt varit jobbigt så som främmande människor så har vi gått spårkurs vilket vi verkligen ser fram emot fortsättningen på.
Lita är en mycket social hund, men ibland när hon var mindre så kodade hon lite fel. Hon sprang glatt fram till en främmande, men sen när hon kom fram så såg man riktigt hur hon kom på sej själv med ett oooh shit..varför gjorde jag det här? Och så kom osäkra skall. Men med träningen jag beskrev ovan så är det så gott som borta...och skulle det komma idag tex om den främmande personen ägnar henne för mycket uppmärksamhet innan Lita tycker att det är ok så kan vi nu säja Lita kom och sätt dej...så gör hon det...
Spårning ja..redan vid 12 veckor fick vi veta hur fantastiskt duktig hon är på detta under en privatlektion. Instruktören la ett litet spår och sa ” nu kommer hon förmodligen inte ta upp detta eller förstå men vi provar”..jojo Lita hittade spåret och tuffade glatt iväg hela spåret ut. Instruktören var väldigt imponerad och vi stolta även om vi då inte fattade så mycket haha.
Spårkursen som vi gick förra våren var otroligt kul. Roligt oxå att alla i gruppen var jämna. På så sätt kunde vi utmanas på samma nivå hela tiden och tydligen gick det så bra så att vi redan avklarat en stor del av spårkurs del 2 :) Så vår instruktör ska klura lite hur vi ska fortsätta när det är dags för den kursen.
Efter sommaren provade vi på tävlingslydnad, men märkte att varken vi eller Lita tyckte att det var speciellt kul eftersom vi inte var redo för det än. Vi hade fortfarande kvar att få Lita att inte åka hiss varje gång vi klev in på träningsplanen ( den är så förknippat med skoj för skruttan ) och hon såg alla kompisar och inte alls förstod varför hon inte fick springa fram till dom utan var tvungen att göra massa övningar som vi sa. Så vi hoppade av kursen, men fortsatte ändå att åka dit. Vi tränade då istället passivitet på det ställe som hon har svårast att vara lugn på eftersom det är där allt roligt hänt henne. Inte allt roligt..förhoppningsvis har hon roligt med oss oxå haha...men ni fattar vad jag menar :P
Sen har vi haft en fin sommar i vårt nyköpta lilla torp ute vid havet. Lita älskar friheten att bara kunna öppna dörren och gå ut. Det gör vi oxå för den delen. Där emot är hon nog en stadshund mest, för hon tycker det är otroligt skönt när vi kommer in till stan...inte så konstigt med tanke på att i stan har hon varit så gott som hela sitt liv och bara 1 månad i stugan. Så hemma är ju tryggast hur man än vrider och vänder på det. Vi besökte stugan igår för en mysig promenad vid havet. Man såg lyckan i Lita när hon såg var vi var. Hon skuttade genom snön in på gården...så ja hon älskar att vara där :)

Nåt vi var nervösa inför under hösten var valpträffen, alla proffs och vi skulle dyka upp med en osnuten men söt tjej...ack va fel vi hade. Lita var fantastisk...och vi gick och mös hela dagen med ett stort leende på läpparna. Och sen att få träffa alla till slut. En stor samling underbart varma, generösa och trevliga människor gjorde att vi insåg att även om nu Lita inte varit den fina tjej hon är så hade vi blivit precis lika varmt mottagna i alla fall...Så tack för det ni alla som var där!

Vår första utställning gjorde vi oxå under hösten tack vare att Tina övertalade oss. Det var oxå en sån där dag då jag knappt kunde tygla mej av stolthet. Bara att befinna sej i den miljön och minimala utrymmet och se sin kära Lita lägga sej lugnt vid ringkanten och bara titta på alla. Så otroligt duktig var hon. När sen Noz kom och dom låg tätt tätt bredvid varann och delade filt och pussade på varann så smälte mitt hjärta.
Visst vi vann inte, men på ett sätt gjorde vi det då så mycket som vi jobbat med skördade frukt. Passivitet i ”stressande” miljö, hantering av främling mm. Vi kommer att ställa ut igen! Mest i socialt träningssyfte, men vem vet? Vi kanske kammar hem nån titel? I våra ögon är Lita den vackraste som finns!

Vi är oxå värre än småbarns föräldrar när det kommer till fotografering. Jag har snart 5000 bilder i mobilen och 95% är Lita haha. Men hon är ju så fin och mysig. Vi skrattade åt varann senast igår då vi insåg att vi tycker allt hon gör är fantastiskt och att minsta lilla grej med henne får oss att le och vi kan prata om det lilla i dagar efteråt...

Hmmm vad mer? JO! Vi håller tummarna att skruttan kniper lite till med löp för till helgen ska vi få äran att vara hundvakter till fina fina Noz. Löptecknen är där, men vi träffade Noz i fredags och som Tina sa, hade det börjat komma igång mer så hade vi märkt det på honom. Men han var mer bara åh hej fina Lita kom så leker vi. Det är otroligt kul att se dom två ihop. Dom är så lika till sättet. Mjuka och lyhörda och talar samma språk. Och ja dom är lite kära oxå :)

Över lag har det hänt så otroligt mycket sista månaderna. Lita har mognat väldigt och blivit mer trygg i sej själv. Och mer kommer nog att hända när hon passerat 2 år...
Detta var en liten sammanfattning av gågna året utan blogg men med facebook uppdateringar...jag menar Lita har ju faktiskt 3 fulla album där redan...i nåt som började som min bandprofil facebook, men som likt hela mitt liv och hjärta så har Lita tagit över den med :)
Tack till alla fina herdevänner, tack till Annicka för att du gör ett sånt jobb med uppfödning och alltid finns till hands!
Och tack till Lita